Okej, jag erkänner. Jag har tänkt sluta äta godis minst hundra tusentals gånger och idag säger jag det igen. Jag lovat och svär att inte äta mer godis och onyttigheter. Och vad händer? Jo, en timmer senare sitter man där med en chokladbit och undrar vad som gick fel. Igen.

Jag har funderat länge på varför behovet av onyttig mat och (som Jonas kalla det) "snask" är så stort. Vi vet ju att det inte är bra för oss. Vi vet, kroppen vet, och ändå så kan vi inte sluta. För mig känns det som om man krigar mot en "ond makt" när det gäller att hålla sig till nyttigheter. En ond makt som alltid lyckas vinna med hjälp av frestelsen som alltid tar överhand. Antingen förr eller senare. Det läskiga är bara att den där onda makten som man förgäves försöker få bort, i själva verket är en del av sig själv.

Och jovisst, det har alltid varit enkelt att säga "men det är ju bara att sluta" eller "har man väl kommit över gränsen så är det ingen fara längre". Men det är, precis som allt annat, mycket enklare sagt än gjort. Okej, mitt problem handlar om behovet av godis. Ett problembehov som kan ses som ytterst meningslöst egentligen, samtidigt som det finns de människor som har ett mycket större behov av farligare saker än just socker. De människor som röker, snusar eller de som helt enkelt begränsas i sin vardag på grund av sitt behov eller sitt probelm.

Precis som allt annat, ha vi nog alla saker som vi ibland kanske önskar skulle försvinna. Små som stora problem eller behov. Vad vi kan göra är nog att erkänna våra svagheter och försöka att förbättra dessa i den mån som är möjlig, vilket inte alltid behöver betyda en drastisk åtgärd. Jag vet att jag aldrig helt kommer kunna sluta äta choklad, precis som vissa aldrig helt kan sluta röka. Men ibland så gör det inget. Så länge man har accepterat det och står för att man själv valt som man valt. Och ibland är det just den där saken som vi så gärna vill bli av med men inte kan, som gör just oss så speciella.