Det här är kanske det viktigaste inlägget jag lägger upp på bloggen och ändå vet jag inte vad jag ska skriva. Kanske för att allt känns så overkligt, kanske för att man helst inte vill bli påmind om det som hände. Natten mellan söndag och måndag kraschade jag och de människor som står mig närmast in i ett träd ute vid frösåker ale. Under dagen hade jag och min allra bästa vän Mathilda varit i Salbohed och badat, samtidigt som både min och hennes pojkvän hade kört cross i sandgropen för allra första gången. Vi var glada och vi hade roligt. Mathilda och jag pratade om hur kallt det var i vattnet och om allt roligt vi skulle hitta på när vi åkte ner till tyskland om bara några dagar. Lite senare pratade vi också om hur våra liv skulle se ut när vi var vuxna och att vi jämt skulle vara bästa vänner. För alltid. Bara några timmar senare skulle det "för alltid" komma att ställa sig på sin kant.

Vid elva tiden på kvällen var vi på väg hem till Jonas och Jonas för att sova och på vägen mellan frösåkers ale, bara 5 minuter från deras hus, kom en älg uppspringandes på vägen. Jonas gör allt han kan för att väja undan för djuret och istället kraschar vi in i sidan av ett av de träd som står längs vägkanten. Hela fronten trycks in mot bilen. Vindrutan krossas. Allt blir tyst och jag hör mig själv skrika. Bilen kanar vidare på vägen och hamnar i diket på andra sidan bara några meter bort. Allt blir stilla.

Först kommer chocken. Vad är det som har hänt? Jag kollar runt i bilen och ser Mathilda ligga ner på sätet. Jag skriker förtvivlat Mathilda och försöker att få kontakt med henne och efter en stund så svarar hon att hon har ont i huvudet. På nått sätt så tar vi oss ut ur bilen alla fyra. Min Jonas blöder från munnen och andra Jonas ligger i diket och har ont i sina fötter. Vi letar efter mobiltelefonerna som ligger lite överallt i bilen och någon säger att vi ska ringa 112. Först såg inte olyckan ut att vara så allvarlig. Vi tog oss alla ut ur bilen och alla var vid medvetandet, men efter ett tag började adrenalinet lägga sig och situationen blev en annan. Jag och Mathilda satte oss ner vid vägkanten och det var först då som jag såg hur bilen såg ut i fronten. Det fanns ingenting kvar. Mathilda upprepar förtvivlat att hon har ont i huvudet, lika många gånger som hon undrar vad som hänt och vart vi var på väg. Efter ett tag säger hon att hennes hand har domnat bort och att hon knappt har någon känsel i halva ansiktet.

Senariet upprepar sig hela tiden. Vart är jag? Vi är vid frösåker. Vart var vi på väg? Vi var på väg hem till Jonas. Vart var vi innan? Hemma hos mig. Vad skulle vi göra där? Vi gav kaninerna mat. Jag kommer inte ihåg någonting av det där. Det gör inget. Om någon undrar så domnar min tunga bort snart.

Det värker i mitt ben men jag känner att jag inte kan gråta. Får inte gråta. Mathilda behöver mig och jag måste se till att inget händer henne. De minuterar som vi väntade på ambulansen kändes som en evighet. En evighet, sittandes i mörkret och se varningsljusen blinka samtidigt som man hela tiden berättar vad som hände, utan att man egentligen förstått vad som hänt. Jag såg aldrig älgen. Jag såg ett dike, ett träd, en trasig vindruta och ett stup på en bergochdalbana som slungade bilen över till andra sidan och ett ekande skrik som kom från mig.

Ambulansen kommer och tar hand om oss. Vi är räddade. Mathildas pojkvän är svårast skadad och ambulanspersonalen försöker få upp honom på en bår. Han ligger ihopkrupen i diket och behöver höga doser morfin för att över huvetaget kunna räta ut sig. Hans kvävda skrik hörs i mörkret och Mathilda frågar förtvivlat gång på gång om det är Jonas och vad som hänt honom. Efter ett tag åker första ambulansen med Jonas in till sjukhuset. Lite senare åker även Mathilda. Först när Jonas och jag är ensamma kvar kan jag gå runt och kolla vad som verkligen hade hänt. Släpkärran med crossarna ligger några meter bort och måste ha lossnat när vi körde in i trädet. Jonas säger att den är trasig och jag tycker synd om honom. Han som jobbat så mycket för att få den klar och nu är det förstörd. Likaså hans cross som gick av på mitten. Jonas stirrar ut i mörkret och jag vet vad han tänker. Det var inte hans fel. Det var en olyckshändelse och han gjorde vad han kunde. Men hur tröstar man någon som känner skuld för allt det som hänt?

Polisen kommer fram och ber mig ta med mig de viktigaste sakerna som finns kvar i bilen. Jag får låna en ficklampa och går och letar efter min telefon. Jag lyser in i bilen. Det är glassplitter överallt, blod på sätena och på hela instrumentpanelen. Av rutorna finns det ingenting kvar. Jag lyser till passagerarsidan och ser hur fastklämd Jonas måste ha suttit. Att en människa över huvetaget har kunnat sitta där var overkligt. Jag tar med mig väskorna och sätter mig i ambulansen tillsammans med Jonas. Vi åker in till sjukhuset och blir kvar där tills Jonas föräldrar kommer och hämtar oss. Mathilda blir inskriven. Likaså Jonas.

Dagen efter kommer vi och hälsar på. Mathilda har fått komma hem, men stannade ändå kvar på sjukhuset för att vara med Jonas. Enligt läkarna så är hans ena arm bruten. Hans fotleder och hans häl. Han blöder från näsan och har svårt att andas. På nått sätt kan jag inte låta bli att tänka att det lika gärna hade kunnat vara jag. Jag brukade alltid sitta bredvid Jonas, men den här gången så gjorde jag inte det. Läkarna säger att Jonas kommer att bli bra. Det ända vi hoppas på är att han blir helt återställd.

Chocken efter olyckan kommer tillbaka lite då och då. Ibland starkare än andra. Filmen av kraschen sitter fortfarande kvar i mitt huvud och jag hör mig själv skrika på nätterna. Synen av de skador som inträffat är fruktansvärda, men tanken på att förlora sina vänner är ännu värre. Vi hade tur.

Frågan som återkommer dag som natt, timme efter timme, i de mest oväntade ögonblicken plågar nog oss alla. Kommer vi någonsin kunna le igen?