Idag skiner solen och det gör mig glad. Samtidigt så är det lika kallt ute som en tidig höstmorgon och det får mig att inse att sommaren tyvärr är slut för den här gången. Nu vankas jackor, vantar och halsdukar igen och skolan börjar om knappt en vecka och när det sker blir allt som vanligt igen. Eller rättare sagt, dagarna blir som vanligt igen.

Även fast jag för tillfället känner mig ganska bra så dyker bilder från olyckan ständigt upp i mitt huvud, men jag antar att det är en del av kroppens egna bearbetningsprocess. Just nu känns det som om man kommit till en punkt då man nästintill tvingas att bli som vanligt igen. Snart börjar skolan och då gäller det att sattsa igen och se till att allt det som man kämpade för förra året inte blir bortkastat. Men samtidigt, den här kalla augustimorgonen, knappt en vecka kvar innan allt sätter igång, så känns det som om jag inte har någon motivation alls att börja plugga igen.

Men även fast det känns lite tungt nu ibörjan, så kan jag känna att det är dags att rycka upp sig och gå vidare från allt som vi har gått igenom. Idag opereras Jonas i uppsala och vi håller alla tummar vi kan för att allt går som det ska. Efter det kan han så fort som möjligt få komma hem igen och börja sin läkarperiod innan allt blir som vanligt igen.

För att ni som läser min blogg lättare ska förstå varför jag har så svårt att komma tillbaka till mitt vanliga jag, tänkte jag lägga upp lite bilder i nästa inlägg. Både från dagen då vi för sista gången innan olyckan var glada och hade roligt och de bilder som vi tog dagen efter allt blev som det blev.

Jag hoppas ni förstår och att ni håller ut i väntan på att bloggen blir som vanligt igen. Kram på er!