Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte om någon lyssnar, men jag ger det ett försök. Nu har snart en vecka gått. En vecka, som i vanliga fall kan tyckas gå så fort, men som nu känns som en hel evighet. Ibland är det jobbigt att uthärda allting. Allting som ständigt rör sig i ens huvud och som ständigt gör sig påmint. Om natten kommer drömmarna, om dagen kommer sorgen. Alla hemska känslor har övertagit det som tidigare var en glad flicka. En glad Elin. Den Elin som jag en gång var men som nu är borta. Snart kommer jag inte ens ihåg hur det är att vara lycklig. Att ha mål, hopp och drömmar om att man en dag ska uppfylla allt det som man tidigare kämpat för. Snart har jag glömt bort hur det egentligen är att kämpa.

För en vecka sen var jag glad och jag hade allt i livet som jag någonsin önskade mig, även fast jag inte alltid visste om det eller uppskattade de människor som man tog förgivet alltid skulle finnas där. I vanliga fall ser man bara vägen som ska ta en till lycka och framgång. Att jobba hårt i skolan, få ett bra jobb, käna pengar och "leva livet", men precis som vår bil har jag nu kört i diket utan förmågan och styrkan att ta mig upp.

Gång på gång ställer jag mig frågan om vad som egentligen är viktigt här i livet och svaret är alltid desamma, kärlek. Lycka är inte att ha allt man önskar sig, utan att ha de som står en närmast. En familj. En vän. Ett liv.

Trots all sorg som ständigt finns i hjärtat, ska jag kanske känna mig lyckligt lottad att få känna sorg. Och kanske, inom en snar framtid kan all sorg göra mig stark nog att återigen få känna lycka. Kanske är det snart dags att ta sig upp ur diket och leva vidare de liv som tidigare var ens självklarhet. Vi hade tur och vi har nu fått en andra chans att vara tillsammans igen. Kunna le igen. Känna lycka igen. 

Tillsammans ska vi bli bra igen.
Bild av Jonas och Jonas på sjukhuset. Bild tagen av Mathilda.