Rädslan
Här om kvällen började jag få ont i magen. Inte ont för att man ätit någonting konstigt, utan ont av oro. På natten vart smärtan så fruktansvärd att vi var tvugna att åka in till sjukhuset för att få smärtstillande. På vägen dit körde Jonas och hans mamma höll mig hårt i handen. Trots det var jag rädd. Kanske inte rädd för att åka ner i diket utan rädd för att bilen skulle åka in i en osynlig vägg och krossas, utan att man ens körde av vägen. Strax innan vi kom till frösåker kom en grävling ut på vägen. Det är i alla fall vad Jonas och hans mamma berättat för mig. Av ren reflex så väjade vi såklart för djuret och utan att köra av vägen, bara genom ett snabbt knyck med ratten och sen tillbaka på samma körbanan som tidigare, fick mig att skrika till. Inte ett vanligt skrik som när man åker bergochdalbana eller när man hoppar från klipporna i gropen, utan ett skrik med samma tonläge som vid olyckan. Ett skrik på hjälp.
Ibland, vid oväntade ögonblick, kommer känslorna tillbaka igen. Diket, trädet, smällen, den krossade vindrutan, skriket, tystnaden. Det har gått tre dagar sedan olyckan och ändå känns allt så nära och så levande. Om natten kommer det, ibland oxå på dagarna. Jag vet inte varför jag är rädd. Bara att jag är rädd.
Jag vet inte varför jag skriver det här. Kanske för att jag behöver någon att prata med. Kanske för att jag behöver beskriva det som rör sig i mitt huvud utan att jag tvingar någon att förstå. Jag förväntar mig inget svar. Bara någon som lyssnar och ni är de som jag så tacksamt vänder mig till. Tack för att ni finns!
allting kommer bli bra
men det kommer ta sin tid
:( Usch, stackare ! det där med magen, (och grävlingen!) är ju bara för mkt! Räcker det inte snart!? :´( men vi skulle ju vara någon dag snart :) vore underbart att få prata, vi behöver inte åka bil, jag kan komma på cykel och hämta dig :D Ibland är jag nästan glad att jag inte kommer ihåg olyckan, men det kommer. Jag sover inget, drömmer mardrömmar när jag väl somnar och spenderar mina vakna timmar vid Jonas sida. Det är jobbigt. Det är jobbigt att se honom. Varje gång han rycker av smärta börjar jag gråta... Jag längtar inte tills den dagen minnena kommer. Hör av dig älskling<3 Vi två mot världen :) <3
Suck! Jag skrev värsta långa kommentaren, men den verkar ha rederats... Iaf, Jag börjar få nog! Du förtjänar inte allt det här, med magen, grävlingen och att vara rädd hela tiden. Du är ju min bästa kompis, du är ju Elin! Hon som alltid är på topp och hjälper mig när jag behöver det som mest :) Men just nu är det du som behöver min hjälp, och jag finns självklart här för dig<3 Vi skulle ju träffas nån dag? Smsa när du kan, jag kan alltid :) Jag vet att du har det jobbigt. Jag står heller inte ut med mardrömmarna och alla minnen som kommer när man minst behöver dem och de sömnlösa nätterna. Jag spenderar all min vakna tid vid Jonas sida, och varje gång hans smärta kommer får jag en klump i halsen och grips av panik, panik att inte kunna göra något. Även fast jag vet att han kommer bli bra så gör det ont i mig. jag är nog fortfarande lite konstig i huvudet, repiterar saker hela tiden och glömmer grejjer som hände för nån minut sen, men jag är tillräckligt frisk för att förstå att det blir bättre. Ändå... Som du säjer, det är en rädsla man skaffar sig. Älskar dig gumman :)<3 Du och jag mot världen<3
