Här om dan läste jag en artikel i expressen om Michael Jacksons död och hur lätt vi påverkas av hans efterhandsnormalisseringen. Popstjärnans plötsliga död har skapat blandade känslor världen över. Sörjande fans, skeptiska kritiker och de som hävdar att hans tid var kommen just för det bisarra som känneteckade stjärnans liv. I den störtflod av artiklar och kommentarer som publicerats dagarna efter Michael Jacksons död, skrivs det att vi nu ska bortse från allt detta. Det bisarra. Det vill säga, den han blev, det sätt som han valde att leva på och istället minnas det "goda" och den han en gång var. Det vill säga en ung, framgångsrik svart pojke. Att han själv många gånger vittnade om hur olycklig han var innan hans förvandling är det ingen som bryr sig om, utan tidningar publicerar texter som "men låt oss lägga det åt sidan och tänka på honom när han var på toppen av sin karriär, när han sjöng och dansade så bra..."

En av de vanligaste verserna i dödsannonser brukar låta som följande;
"I minnet du lever, du finns alltid kvar. I minnet vi ser dig, precis som du var"

Samma vers som vi kan relatera till den text som publicerats i tidningar under 80-talet, om en mamma som tog tillbaka sin förlorade son som dött i aids och som bortsåg från sonens vuxna och självvalda liv som homosexuell. I texten var pojkvännen helt utesluten och den döde hade enbart presenterats som "min älskade son" och "vär käre bror" med den följande texten "i minnet vi ser dig, precis som du var"

Vad vi ska minnas är alltså före alltsammans. Före det som personen i fråga själv hade valt och stod upp för. På samma sätt som vi nu uppmuntras att minnas Michael Jackson "precis som han var" det vill säga före. Före den konstiga Michael. För den bisarra Michael. Med andra ord: före hans gränsöverstigande, självvalda, vuxenliv. Och vi upplever oss dessutom som storsinta när vi gör det. När vi bortser från vem han faktiskt var.

Många människor hävdar att man skrämdes av Michael Jacksons nya ansikte och vi tycker synd om honom för det och för vad han gjorde med sig själv. Men kanske vi nån gång skulle tänka tanken att han var en vuxen man som hade råd med den allra bästa plastikkirurgerna. Kanske var hans ansikte resultatet av något han ville. Kanske var det så som han ville se ut. Kanske motsvarade det bilden av han själv. Kanske tyckte han att han var vacker. Kanske var han vacker.

Det som betecknas som bisarrt är allt det som Michael Jackson som vuxen människa valde att återskapa sig som. En människa som översteg alla gränser och normer. Han var en svart som såg ut som en vit, en man som liknade en kvinna, en vuxen som ville vara ett barn. Tillslut kanske Michael Jackson var absolut sig själv. Och vi hatade honom för det.

Nu när han är död tar vi honom tillbaka. Precis som mammor till döda homosexuella tog tillbaka sina barn under 80-talet och gjorde dem åter till "son" och "bror". Efter stjärnans död lägger vi det bisarra åt sidan och minns honom när han var på toppen av sig karriär, när han sjöng och dansade så bra.


"I minnet du lever, du alltid finns kvar. I minnet vi ser dig, precis som du var..."



Källa: Expressen, artikel skriven av Jonas Gardell, tisdag 30 juni 2009