Närbild på armbandet

Som sagt, igår var det öppet hus på dansverkstan i västerås och jag och Mathilda var såklart där och provade på lite olika danser. Till en början var det inte så mycket folk och man fick lätt plats att göra alla steg, men efter ett tag började det fyllas på och slutade med att man fick dela upp sig i tre grupper för att inte slå till varandra eller dunsa in i väggarna. Men, både Mathilda och jag tyckte att det var en rolig dag och även fast Mathilda var tvungen att gå lite tidigare till ett möte så överlevde jag oxå ensam utan problem, hihi.

Som lovat skulle jag ranka alla danser som vi provade på och mina absoluta favoriter var som väntat commercial, street, lyrical och showjazz.

-Just commercial dansen var väldigt egen av sig och man fick välja sina olika sätt att visa upp dansen. Läraren var rolig och lite smått crazy som behövs för att man ska våga släppa loss och ha kul. Absolut värd att testa!

-Street, ja det är väl lite av en klassiker, men ändå väldigt rolig. Även fast jag i vanliga fall inte brukar lyssna på just hiphop eller ens tycka om stilen, så hade dansen just det som man vill ha när man dansar. Tufft, fullt ös och massa attityd!

-Lyrical är kanske inte så vanlig men kan beskrivas som en blandning mellan balett och jazz. Den delen som vi fick prova på hade inte så mycket fart, men ändå mycket teknik och balans. Kul!

-Showjazzen var den sista dansen som jag provade på och som visade sig vara jätte kul. Jämfört med street så var showjazzen väldigt tjejig med attityd och glada leenden. Riktigt rock on girl!

De andra danserna som vi provade på var bland annat old school, disco, raggaeton, rnb och house som oxå var roliga, men kanskse lite för tekniska för oss nybörjare, haha. Men som sagt, alla är vi ju olika och alla gillar vi olika saker, men dessa fyra överst var helt klart mina favoriter!

Här är lite bilder från dagen. Alla bilder kommer från dansverkstans hemsida och är tagna av Lennart Andersson. Kram!

Hej bloggen! Hoppas att ni haft en bra dag än så länge. För mig bär det snart av ner till dansverkstan på stan för att prova på lite olika danser som man kanske ska börja på i höst. Det värsta är bara att det finns så himla mycket roligt att välja mellan, men hittills lutar det lite extra mot street och commercial. Som tur är så har jag Mathilda med mig som stöd så jag slipper vara ensam och välja och känna mig fånig framför speglarna, då man inte lär se så proffsig ut de första lektionerna, hihi. Jag återkommer lite senare med en update om vilken dans jag skulle rekommendera er att börja på. Men nu måste jag kila. Vi hörs! Puss på er!

Nu är jag äntligen klar med alla bilder på kläderna som jag köpte i stockholm igår. Tänkte att det kanske var lite roligare att se kläderna på än bara liggandes på en säng, så varsågoda. Hoppas jag har lyckats inspirera er en smula i alla fall. Puss!

Hej bloggen! Igår hade jag faktiskt riktigt roligt. Jag och Jonas bestämde oss för att åka iväg till stockholm en sväng för att shoppa och jag hittade faktiskt massa fina saker som jag tyckte kunde följa med mig hem. Som sagt, tröstshopping funkar alltid, hihi. I alla fall så åkte vi dit tidigt på förmiddagen och kom hem vid åtta tiden på kvällen. Jag han därför inte uppdatera bloggen någonting igår som jag kanske hoppats, men jag tänkte att jag kunde visa lite saker som jag köpte nu i nästa inlägg istället. Hoppas ni oxå har haft en bra vecka. Och idag är det fredag och snart helg. Yeey!

Vart några bilder i alla fall på dagens outfit innan vi åkte ner till stationen. Linne är köpt på rean på H&M. Shortsen kommer från River Island i England och skorna är ni väl bekanta med vid det här laget.  

Idag skiner solen och det gör mig glad. Samtidigt så är det lika kallt ute som en tidig höstmorgon och det får mig att inse att sommaren tyvärr är slut för den här gången. Nu vankas jackor, vantar och halsdukar igen och skolan börjar om knappt en vecka och när det sker blir allt som vanligt igen. Eller rättare sagt, dagarna blir som vanligt igen.

Även fast jag för tillfället känner mig ganska bra så dyker bilder från olyckan ständigt upp i mitt huvud, men jag antar att det är en del av kroppens egna bearbetningsprocess. Just nu känns det som om man kommit till en punkt då man nästintill tvingas att bli som vanligt igen. Snart börjar skolan och då gäller det att sattsa igen och se till att allt det som man kämpade för förra året inte blir bortkastat. Men samtidigt, den här kalla augustimorgonen, knappt en vecka kvar innan allt sätter igång, så känns det som om jag inte har någon motivation alls att börja plugga igen.

Men även fast det känns lite tungt nu ibörjan, så kan jag känna att det är dags att rycka upp sig och gå vidare från allt som vi har gått igenom. Idag opereras Jonas i uppsala och vi håller alla tummar vi kan för att allt går som det ska. Efter det kan han så fort som möjligt få komma hem igen och börja sin läkarperiod innan allt blir som vanligt igen.

För att ni som läser min blogg lättare ska förstå varför jag har så svårt att komma tillbaka till mitt vanliga jag, tänkte jag lägga upp lite bilder i nästa inlägg. Både från dagen då vi för sista gången innan olyckan var glada och hade roligt och de bilder som vi tog dagen efter allt blev som det blev.

Jag hoppas ni förstår och att ni håller ut i väntan på att bloggen blir som vanligt igen. Kram på er!

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte om någon lyssnar, men jag ger det ett försök. Nu har snart en vecka gått. En vecka, som i vanliga fall kan tyckas gå så fort, men som nu känns som en hel evighet. Ibland är det jobbigt att uthärda allting. Allting som ständigt rör sig i ens huvud och som ständigt gör sig påmint. Om natten kommer drömmarna, om dagen kommer sorgen. Alla hemska känslor har övertagit det som tidigare var en glad flicka. En glad Elin. Den Elin som jag en gång var men som nu är borta. Snart kommer jag inte ens ihåg hur det är att vara lycklig. Att ha mål, hopp och drömmar om att man en dag ska uppfylla allt det som man tidigare kämpat för. Snart har jag glömt bort hur det egentligen är att kämpa.

För en vecka sen var jag glad och jag hade allt i livet som jag någonsin önskade mig, även fast jag inte alltid visste om det eller uppskattade de människor som man tog förgivet alltid skulle finnas där. I vanliga fall ser man bara vägen som ska ta en till lycka och framgång. Att jobba hårt i skolan, få ett bra jobb, käna pengar och "leva livet", men precis som vår bil har jag nu kört i diket utan förmågan och styrkan att ta mig upp.

Gång på gång ställer jag mig frågan om vad som egentligen är viktigt här i livet och svaret är alltid desamma, kärlek. Lycka är inte att ha allt man önskar sig, utan att ha de som står en närmast. En familj. En vän. Ett liv.

Trots all sorg som ständigt finns i hjärtat, ska jag kanske känna mig lyckligt lottad att få känna sorg. Och kanske, inom en snar framtid kan all sorg göra mig stark nog att återigen få känna lycka. Kanske är det snart dags att ta sig upp ur diket och leva vidare de liv som tidigare var ens självklarhet. Vi hade tur och vi har nu fått en andra chans att vara tillsammans igen. Kunna le igen. Känna lycka igen. 

Tillsammans ska vi bli bra igen.
Bild av Jonas och Jonas på sjukhuset. Bild tagen av Mathilda.

Det här är kanske det viktigaste inlägget jag lägger upp på bloggen och ändå vet jag inte vad jag ska skriva. Kanske för att allt känns så overkligt, kanske för att man helst inte vill bli påmind om det som hände. Natten mellan söndag och måndag kraschade jag och de människor som står mig närmast in i ett träd ute vid frösåker ale. Under dagen hade jag och min allra bästa vän Mathilda varit i Salbohed och badat, samtidigt som både min och hennes pojkvän hade kört cross i sandgropen för allra första gången. Vi var glada och vi hade roligt. Mathilda och jag pratade om hur kallt det var i vattnet och om allt roligt vi skulle hitta på när vi åkte ner till tyskland om bara några dagar. Lite senare pratade vi också om hur våra liv skulle se ut när vi var vuxna och att vi jämt skulle vara bästa vänner. För alltid. Bara några timmar senare skulle det "för alltid" komma att ställa sig på sin kant.

Vid elva tiden på kvällen var vi på väg hem till Jonas och Jonas för att sova och på vägen mellan frösåkers ale, bara 5 minuter från deras hus, kom en älg uppspringandes på vägen. Jonas gör allt han kan för att väja undan för djuret och istället kraschar vi in i sidan av ett av de träd som står längs vägkanten. Hela fronten trycks in mot bilen. Vindrutan krossas. Allt blir tyst och jag hör mig själv skrika. Bilen kanar vidare på vägen och hamnar i diket på andra sidan bara några meter bort. Allt blir stilla.

Först kommer chocken. Vad är det som har hänt? Jag kollar runt i bilen och ser Mathilda ligga ner på sätet. Jag skriker förtvivlat Mathilda och försöker att få kontakt med henne och efter en stund så svarar hon att hon har ont i huvudet. På nått sätt så tar vi oss ut ur bilen alla fyra. Min Jonas blöder från munnen och andra Jonas ligger i diket och har ont i sina fötter. Vi letar efter mobiltelefonerna som ligger lite överallt i bilen och någon säger att vi ska ringa 112. Först såg inte olyckan ut att vara så allvarlig. Vi tog oss alla ut ur bilen och alla var vid medvetandet, men efter ett tag började adrenalinet lägga sig och situationen blev en annan. Jag och Mathilda satte oss ner vid vägkanten och det var först då som jag såg hur bilen såg ut i fronten. Det fanns ingenting kvar. Mathilda upprepar förtvivlat att hon har ont i huvudet, lika många gånger som hon undrar vad som hänt och vart vi var på väg. Efter ett tag säger hon att hennes hand har domnat bort och att hon knappt har någon känsel i halva ansiktet.

Senariet upprepar sig hela tiden. Vart är jag? Vi är vid frösåker. Vart var vi på väg? Vi var på väg hem till Jonas. Vart var vi innan? Hemma hos mig. Vad skulle vi göra där? Vi gav kaninerna mat. Jag kommer inte ihåg någonting av det där. Det gör inget. Om någon undrar så domnar min tunga bort snart.

Det värker i mitt ben men jag känner att jag inte kan gråta. Får inte gråta. Mathilda behöver mig och jag måste se till att inget händer henne. De minuterar som vi väntade på ambulansen kändes som en evighet. En evighet, sittandes i mörkret och se varningsljusen blinka samtidigt som man hela tiden berättar vad som hände, utan att man egentligen förstått vad som hänt. Jag såg aldrig älgen. Jag såg ett dike, ett träd, en trasig vindruta och ett stup på en bergochdalbana som slungade bilen över till andra sidan och ett ekande skrik som kom från mig.

Ambulansen kommer och tar hand om oss. Vi är räddade. Mathildas pojkvän är svårast skadad och ambulanspersonalen försöker få upp honom på en bår. Han ligger ihopkrupen i diket och behöver höga doser morfin för att över huvetaget kunna räta ut sig. Hans kvävda skrik hörs i mörkret och Mathilda frågar förtvivlat gång på gång om det är Jonas och vad som hänt honom. Efter ett tag åker första ambulansen med Jonas in till sjukhuset. Lite senare åker även Mathilda. Först när Jonas och jag är ensamma kvar kan jag gå runt och kolla vad som verkligen hade hänt. Släpkärran med crossarna ligger några meter bort och måste ha lossnat när vi körde in i trädet. Jonas säger att den är trasig och jag tycker synd om honom. Han som jobbat så mycket för att få den klar och nu är det förstörd. Likaså hans cross som gick av på mitten. Jonas stirrar ut i mörkret och jag vet vad han tänker. Det var inte hans fel. Det var en olyckshändelse och han gjorde vad han kunde. Men hur tröstar man någon som känner skuld för allt det som hänt?

Polisen kommer fram och ber mig ta med mig de viktigaste sakerna som finns kvar i bilen. Jag får låna en ficklampa och går och letar efter min telefon. Jag lyser in i bilen. Det är glassplitter överallt, blod på sätena och på hela instrumentpanelen. Av rutorna finns det ingenting kvar. Jag lyser till passagerarsidan och ser hur fastklämd Jonas måste ha suttit. Att en människa över huvetaget har kunnat sitta där var overkligt. Jag tar med mig väskorna och sätter mig i ambulansen tillsammans med Jonas. Vi åker in till sjukhuset och blir kvar där tills Jonas föräldrar kommer och hämtar oss. Mathilda blir inskriven. Likaså Jonas.

Dagen efter kommer vi och hälsar på. Mathilda har fått komma hem, men stannade ändå kvar på sjukhuset för att vara med Jonas. Enligt läkarna så är hans ena arm bruten. Hans fotleder och hans häl. Han blöder från näsan och har svårt att andas. På nått sätt kan jag inte låta bli att tänka att det lika gärna hade kunnat vara jag. Jag brukade alltid sitta bredvid Jonas, men den här gången så gjorde jag inte det. Läkarna säger att Jonas kommer att bli bra. Det ända vi hoppas på är att han blir helt återställd.

Chocken efter olyckan kommer tillbaka lite då och då. Ibland starkare än andra. Filmen av kraschen sitter fortfarande kvar i mitt huvud och jag hör mig själv skrika på nätterna. Synen av de skador som inträffat är fruktansvärda, men tanken på att förlora sina vänner är ännu värre. Vi hade tur.

Frågan som återkommer dag som natt, timme efter timme, i de mest oväntade ögonblicken plågar nog oss alla. Kommer vi någonsin kunna le igen?

Hej på er! Nu ska jag och Jonas precis åka iväg till farmor och Per-Axel och äta middag. Tänkte bara lite snabbt visa upp kvällens aftonklädsel. Nej, men kvällens outfit i alla fall, hihi. Trots att klockan ät så mycket så är det fortfarande lika varmt som det var mitt på dagen, så det blev en enkel dress code med vita shorts från BikBok, en svart topp från H&M, några armband och mitt nyinköpta bälte som även det kommer från H&M. Avslutningsvis satte jag på mig mina svarta platåpjucks. Nej, nu måste jag skynda mig, Jonas väntar i bilen. Vi hörs lite senare! Bye bye!

Åhh vad jag är glad. Jag bara älskar det underbara vädret! Igår var jag och Jonas familj hela dagen på stranden och solade och badade och bara njöt av den underbara sommarvärmen. Jag hoppas verkligen att  värmen håller i sig ett bra tag till nu framöver. Speciellt när vi snart ska åka iväg på vår semesterresa till Tyskland om bara två veckor. Guu vad jag längtar till sol och bad, shopping, sightseeing och min älskade currywurst. Men vad är det man brukar säga, den som väntar på nått gott väntar aldrig för länge?

Stranden ute vid Harkie



Vattenbrynet



Segelbåt



Stranden



The guys! Min snygging till höger



Jonas pappa slog vad om att tittarsiffrorna skulle öka om jag la upp en bild på hans senaste "outfit". Ifall läsarantalet stiger på ett posetivt eller negativt sätt är som allt annat en tolkningsfråga, haha.